Bör det vara olagligt att vara smaklös eller dum?

Det blir ingen lag mot könsdiskriminerande reklam. Det deklarerade jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i Dagens Industri på torsdagen. Jag tycker att det var ett klokt besked. Jag tycker nämligen inte att det ska vara olagligt att vara smaklös, dum eller plump. Men däremot tycker jag att vi, var och en av oss, har en skyldighet att agera mot företag som sprider könsdiskriminerande, sexistisk eller könsrollsbekräftande reklam. Och sådana företag (och sådan reklam) finns det gott om. Alldeles för gott om.

Historien bakom denna fråga (Martin Jönsson analyserar klokt i SvD liksom Jonas Morian) är att före detta statsminister Göran Persson vid något tillfälle plötsligt insåg att det finns sexistisk och könsdiskriminerande reklam (nähäää, det hade jag ingen aning om). Och eftersom Göran Persson är en handlingens man, fostrad i en socialdemokratisk tradition av statsbärande som ser lagstiftning som den enda lösningen på problem så fanns bara en slutsats: Sådan reklam måste förbjudas. Att sådan lagstiftning nästan med nödvändighet måste inskränka yttrandefriheten spelade tydligen mindre roll även om man kan undra varför ingen av Perssons medarbetare kunde påminna honom om det.

Att en sådan lag skulle innebära inskränkningar i såväl yttrandefrihet som tryckfrihet är givetvis allvarligt. Men för mig som socialdemokrat är det nästan lika bekymmersamt att Göran Persson så snabbt drog slutsatsen att det var lagstiftning som krävdes i denna fråga. Med tanke på att vi socialdemokrater hävdar att vi är en folkrörelse kanske det kunde ha funnits en annan slutsats att dra: att man kan använda folkrörelsearbete för att förändra samhället.

Ett av mina favoritcitat känns extra aktuellt. Det var ABFs grundare, socialdemokraten Rickard Sandler (han var statsminister och utrikesminister också) som så klokt sa: ”Man må icke inbilla sig själv – än mindre andra – att den ’sociala frågan’ löses bara genom en riksdagsvotering, att socialismen kommer bara man röstar in tillräckligt många partivänner i Riksdagen. En votering kan möjligen bli slutstenen på byggnaden eller kanske fanan, som hissas till tecken, att huset är färdigt. Men vid husets byggande måste vi alla medverka.
Det vore en ödesdiger villfarelse att fatta parlamentarismen som en metod att överföra allt arbete för socialismen på ett fåtal befullmäktigade ombud. Så länge som det med fog kan talas om valboskap, så länge kommer det nya samhället att låta vänta på sig.”

Anledningen till att detta är ett favoritcitat är att om vi socialdemokrater envisas med att försöka lösa alla problem genom lagstiftning eller riksdagsbeslut (och motsvarande) så kommer vi aldrig lyckas förändra samhället. Jag är själv inget undantag, titt som tätt måste jag påminna mig själv om att tålmodigt och envist folkrörelsearbete i många fall är både mer effektivt och mer principiellt berättigat än att kräva en ny lag eller liknande.

Som förälder kan jag inte komma undan ett ansvar för att min tvååriga dotter får rättvisa förutsättningar och möjlighet att göra de livsval hon önskar. Då är arbetet mot fördomsfulla könsroller, könsdiskriminerande reklam och liknande helt avgörande. Men detta arbete borde handla om konsumentbojkotter, opinionsbildning, utbildning, debatt och  mycket annat. Inte i första hand om att förbjuda korkad och plump reklam. Därför tycker jag att den nuvarande regeringen fattade ett klokare beslut i denna fråga än den tidigare socialdemokratiska. Och det, mina vänner, känns inte roligt att behöva konstatera…

Att folk orkar flyga…

<REV> Jag har tillbringat några jättetrevliga dagar i Barcelona och när jag kommer hem ser jag att John Johansson hittat en märklig nyhet om flygplatskameror. Om det finns det mycket att säga, liksom att en del säkerhetspersonal på flygplatser har rätt roligt åt oss resenärer även utan de där kamerorna. Man finner sig i att lägga ifrån sig alla värdesaker, ta av sig bältet (och andra metallprylar), lägga upp krämer, vätskor och läkemedel för allmän beskådan. Och ändå fortsätter folk välja flyget före tåget. Kan det bero på att flyget är ruskigt subventionerat skattemässigt? För inte kan det handla om trivsel och komfort i alla fall. (Har senare hittat en intressant artikel i Fokus i frågan.)

Den verkliga skurken i aik

”Ja, de hjälpte oss till en poäng. Vore det inte för dem vet jag inte om vi skulle kvitterat. När vi kom tillbaka till planen gav de stort stöd och satte press på domaren. Det var viktigt.” Så säger aik-spelaren Dulee Johnson till Aftonbladet. Även Bojan Djordic säger liknande saker. Aiks ledning fattar att det där inte ser så bra ut och kallar till ”krismöte”. Men sanningen kvarstår: för andra gången (minst) har aik-huliganer sett till att hjälpa sitt lag att vända en förlust till oavgjort. Och för sjuttioförsta gången låter aik-spelare bli att kritisera sina ”fans”.

För övrigt håller jag med Dulee: aik hade inte fått någon poäng om det inte varit för aik-fans som kastat in mynt och annat, en feg domare som inte vågade avbryta matchen helt och dessutom gav aik en felaktig straff på övertid. Så, visst hjälpte en del aik-fans sitt lag. Men inte på det sätt som tävlingsreglerna säger. Lyckligtvis finns tydligen en möjlighet att straffa även Dulee och Bojan. Ska bli spännande att se om fotbollförbundet törs det.

Hagaby som föredöme – men var är kommunledningen?

I fredags var jag med om något riktigt glädjande och inspirerande: Hagaby Villaägarförening hade bjudit in alla berörda (återkommer till detta) för att gå en ”miljövandring” i Hagaby. Egentligen skulle Peter Dahlgren (s-gruppledare i Byggnadsnämnden) ha varit med men eftersom han blev pappa för andra gången härom dagen så är han ledig nu. När vi såg i hans almanacka att han skulle vara med på en ”miljövandring i Hagaby” blev vi lite nervösa (endast Peter klarar att hålla i en sådan grej) fast sedan berättade han att det handlade om att delta på vandringen och då ansåg vi att jag skulle kunna klara det…

Hur som helst: Villagägareföreningen hade tagit ett fantastiskt bra initiativ som jag skulle önska att boende i alla områden i Örebro lät sig inspireras av. De hade bjudit in representanter från olika berörda myndigheter för att visa på problem och möjliga lösningar i sitt område. Där var representanter för Vägverket, Banverket, kommunens miljökontor (med 5 personer!), kommunens tekniska förvaltningen (gatuavdelningen, två personer), Cesam (som organiserar frivilligarbete på norr i Örebro) och sedan var det då jag som ensam representant för Örebro kommuns förtroendevalda politiker (ska som sagt återkomma till det).

Tre av de boende (anförda av föreningens ordförande Anders Stenmark) guidade oss runt i området och pekade på trafikfällor, brist på bullerskydd, trasiga stängsel och mycket annat som påverkar de boende. De hade organiserat det väl och det var både intressant och givande. Och dessutom smart: flera av problemen noterades noga av exempelvis kommunens representanter som lovade att kolla upp varför ett staket var trasigt och liknande mindre komplicerade saker (bullerskydd och liknande tar lite mer tid att ordna). Det visade sig alltså att det som från början var en luddig formulering i Peter Dahlgrens almanacka var något riktigt bra: boende i ett område som tar egna initiativ, pekar på konkreta problem och föreslår lösningar.

Men så var det det där med kommunledningen. De var alltså inte där. Ingen. Och de hade inte ens hört av sig.

När jag kom tillbaka tittade jag igenom de papper som jag fått lite mer noggrant och det visade sig att inbjudan har skickats till (nästan) alla kommunalråd. För oss var det självklart att delta (även om Peter eller Jonas Karlsson säkert hade gjort ett bättre jobb än jag). Kommunledningen, som alltså har ansvaret för styrningen av Örebro (Sveriges sjunde största stad) brydde sig inte ens om att meddela att de inte tänkte komma. Sex av åtta kommunalråd för majoriteten (fp, kd, c, mp, m) hade fått inbjudan mailad till sig. Ingen svarade.

Jag inser att man kan ha annat för sig; att man inte kan hinna allt. Men med tanke på att de är totalt 21 personer som jobbar politiskt för majoriteten så tycker man ju att någon kunde hört av sig till de villaägare som engagerar sig och tagit ett så bra initiativ. Och någon kunde ha deltagit. Jag tycker att det är pinsamt. För lika bra som villaägareföreningens initiativ var, lika dåligt är det när vi som är valda av örebroarna för att leda Örebro kommun inte bryr oss om initiativ som tas.

Konsekvens när det gäller alkoholservering?

Jag vet att många har väldigt mycket åsikter om allt som rör alkohol, och när det handlar om vem som ska ha tillstånd att servera alkohol och vilka regler som ska gälla blir det alltid debatt. Jag vet också att det finns många olika åsikter kring beslutet att inte tillåta alkoholservering vid den planerade rockfestivalen ”Dust be diamond”, som skulle hållits på Kulturhuset imorgon, fredag (men som nu ställs in). Jag ska för en gångs skull inte ge mig in i debatten om detta men konstaterar bara att arrangörerna har en poäng i att olika arrangörer, och olika arenor, tycks behandlas olika. De jämför sig med Conventums arrangemang, men man kan väl egentligen lika väl jämföra med alkoholserveringen på Länsteatern eller i Konserthuset: för visst händer det väl att det finns en del minderåriga där med i samband med föreställningar och konserter?

Likadan folkfest om några veckor

1 maj är det första maj. Som bekant. Då demonstrerar arbetarrörelsen över hela världen mot orättvisor och ofrihet. Sedan måååånga år driver jag (och ett antal vänner) ett lågintensivt gerillakrig för att första maj-firandet ska bli just ett firande. Och även om 2007 års firande var bättre än på många år så återstår mycket att göra. Igår fick jag inspiration och funderade ytterligare på vad det är som engagerar. 

Igår promenerade cirka 6000 hammarbyare i Stockholm – från Medborgarplatsen, över Skanstullsbron till Söderstadion inför hemmapremiären mot Sundsvall (enligt mina stockholmska kamrater brukar det inte vara mer i sossarnas förstamajtåg i Stockholm). Det var sång, ramsor, fyrverkerier, flaggor och en enormt glad och öppen stämning. Och allt det där skedde trots (eller tack vare?) att det knappt alls är organiserat. Varje år är det likadant. Lagom inför hemmapremiären sprids ryktet: ”vid 18-tiden börjar marschen från Medis” (lyckligtvis viskar någon till polisen också…) och när det är dags är alltså cirka 6000 personer där. Ingen som påpekar att man måste gå ”fyra och fyra, två meters lucka” (tåget är långt nog i alla fall…). Ingen som talar. Ingen som spelar. Bara sång, glädje, flaggor (och en hel del öl).

Vem vet. Kanske blir årets första maj-tåg lika festligt. (Och att vi sedan fick se alla 5 offensiva spelare göra varsitt mål gjorde inte kvällen sämre.)

Utanförskap och ovanförskap

En del kanske tycker att det är ett självklart konstaterande, men likväl är det viktigt: forskaren Nils Hammarén vid Göteborgs universitet beskriver i sin doktorsavhandling att mediebilden påverkar förortskillars identitet, bland annat deras syn på manlighet, sexualitet, klass och mycket annat. Även om de också kritiserar och ”plockar isär” fördomar och stereotyper så gör mediebilden att de också agerar som de förväntas agera enligt fördomarna. Det kanske är något för folkpartister och andra att fundera på när de ojar sig över ”utanförskapsområden” (ett begrepp som Katrine Kielos skriver bra om i senaste Frihet). Det är som när väletablerade politiker säger sig värna om ”svaga människor”. Vem tror ni växer som människa efter sådana definitioner?